Huset har en otrolig harmoni i sig
Tegelfasaden kom tillkom på 70-talet, men de vackra snickerierna skänker ändå Astrid Lindgren-känsla åt den gamla smålandsgården i Lixerum utanför Lönneberga.
Bord och stolar inropade på auktion i Lönneberga.
I sovrummet helt inrett i vitt, vajar draperiet från Indiska.
Bordet och spegeln har funnits på gården sedan gammalt, draperiet är från Svanefors. Kaklet och soptunnan är köpta billigt på byggvaruhus, handfatet från fyndavdelningen på Ikea.
I hallen ligger klinker från Kakelfabriken i Hultanäs. Soffa och tavelram är loppisfynd, sen senare har spraymålats svart.
Kandelabern är ny och från Ikea, övriga föremål tillhör gårdens historia.
Annonsen laddas.
Pärlsponten i köket är ny och kommer från Skirö träförädling. Golven är däremot original befriade från mångårigt täcke av plastmatta och ytbehandlade på ”hemligt” sätt. Tallrikshyllan räddades från att bli slängd på tippen, och bordet under hittades i ett uthus. Stolarna kommer från gamla skolan i Lönneberga och är inropade på auktion. Det mesta av kökets pryttlar är köpt på loppis.
När vi tog över huset var det övermöblerat och färgerna gick i orange, mörkbrunt och grönt
Mitt i Astrid Lindgrens sagolika Småland, mellan Lönneberga och Mariannelund, ligger den anrika gården Lixerum med utsikt över sjön Linden. Här bor Carina och Per med barnen Edvin, Isak och Ella – den femte generationen Emanuelsson på gården.
Något otippat kanske, eftersom Per jobbade på tv-produktionsbolaget MTV och Carina pluggade på Grafiska institutet i Stockholm, när alltihop började för snart tjugo år sedan.
– Min farbror Ivar ringde upp mig från gården och bad om hjälp med mjölkningen av korna. Han var över 80 år och fick ont i händerna när han mjölkade, han klarade inte heller att bära spannarna, berättar Per.
Det blev bråttom att åka ner till gården, så att inte Ivar skulle tvingas sälja korna direkt. Per och Carina såg det som en kul chans att pröva något nytt men trivdes så bra med Ivar och gården att de stannade. Per mjölkade sedan sina kor i 18 år. På gården finns än i dag betande djur men ingen mjölkbesättning. Eftersom det fanns två boningshus kunde farbror Ivar bo kvar till 2003, sedan blev det äldreboende.
Manbyggnaden på 200 kvm lät Pers farfars far bygga till sina söner 1897. Väggarna murades med vedträn och rappades för att det skulle andas och samtidigt ge god isolering. Dagens gula tegelfasad kom till först på 1970-talet.
– När vi tog över gården var huset fullt möblerat, eller snarare övermöblerat, berättar Carina. Det var saker överallt. Interiören gick i 70-talsfärgerna orange, mörkbrunt och grönt, och fönsterfodren var målade med brun lasyr. Men grunden fanns där, originaldetaljerna gömde sig därunder.
Annonsen laddas.
Carina som jobbar med grafisk form såg snabbt möjligheterna, det gällde bara att vara beredd på att jobba hårt. Under 2005 drog de igång renoveringen på allvar. Det tog åtta månader att ge huset tillbaka sin forna glans. För Carina var det ett slags terapi.
– Jag fick fantisera och tänka fritt och det gav mycket glädje och inspiration. Vi ville varken lägga till eller dra ifrån för mycket. Vi har försökt återskapa och lyfta fram det gamla, och samtidigt göra huset praktiskt beboeligt. Efter oräkneliga timmar med uppkavlade skjortärmar har de i dag ett hus med mycket originalkänsla.
– Huset har en otrolig harmoni i sig, säger Carina. Det var viktigt för oss att visa vördnad inför det som Pers farfars far en gång skapat, och ändå ta huset till 2000-talet. Det är ett riktigt kalashus som gjort för att umgås i.
De lejde hantverkare för att koppla in vattnet och sätta mosaik och klinker i badrummet. Men rev själva bort den bruna plastmattan som fanns på väggar och golv.
– Jag minns det så väl. Ella var nästan nyfödd och hon satt bredvid i babysittern medan vi för hand rev bort mattan, den satt ordentligt fast … men det gick!
Badrummets pärlspontspanel är beställd hos Skirö träförädling som använder originalverktyg för att få fram den äkta gamla känslan i sponten. Därefter målades den med linoljefärg. Badkaret tog de tillvara i en kohage, och lät emaljera om.
I groventrén utanför badrummet fanns en charmig gammal tapet som de gärna hade behållit.
– Men den gick inte att rädda hur mycket vi än ville – den luktade helt enkelt för mycket ko!
Väggarna målades i stället vita, plastmattan revs bort och golvet fick golvvärme och klinkers för att stå pall för leriga gummistövlar och grus.
I köket togs originalgolvet fram. Under plastmattan fanns tusentals spikhål i planken, som lagades med en hemgjord fogmassa av trälim, slipdamm och spån, innan golven kunde slipas. Hur de sen ytbehandlade golvet vill Carina inte avslöja.
– Det är en Lixerumhemlighet.
Väggarna var från början täckta med en plastmatta och under den satt lager av gamla tapeter kvar. När de fått ner alla nyare tapetlager kom det understa lagret fram – tusentals småbitar papper, tidningspapper och tapetbitar, och liknade ett pussel.
– När vi började riva i materialet blev det tydligt hur man använde det man hade. Arbetstid kostade ingenting då, det var materialet som var dyrt och man fick tänka ut smarta lösningar.
Tyvärr gick inte väggarna att rädda, de var för sneda och buckliga. Vi fick sätta upp en ny tapet för att laga väggen, en så kallad ”återställare”. Det är en typ av stark väv som hjälper väggen att hålla ihop.
Vedspisen och bakugnen i köket har funnits med sedan husets begynnelse. Tack vare dem har familjen kunnat få värme, varmt vatten och lagad mat under hårda stormar när elen har gått.
Av: Lisa Johnsson Foto: Jenny Tidemo/Madame Petite