Malin Wollin: Om när ett tapetval gör en jag-svag

Jag måste tapetsera sovrummet i sommarhuset.

Eller, jag måste ju inte. Inte på samma sätt som jag måste ha ett golv för att inte ramla ner till våningen under. Inte på samma sätt som jag måste äta mat, andas luft och betala räkningar. Men lite grann måste.

För den gamla tapeten, från 1961, är så väldigt solblekt. Den är fantastiskt fin och helst skulle jag bara vilja lägga ett krispigt instagramfilter över den för att göra den skarp som för 55 år sedan. Men den är gulnad och ledsam och ber om att bli betäckt.

Redan för tre år sedan bestämde jag mig för att tapetsera om och drog därför ut alla skruvar och spikar, filade ner alla skavanker, förberedde. Så tapeten är alltså solblekt, söndersandpapprad och fullständigt redo för tapetsering. Väggarna är ruggade och förväntansfulla. Jag har till och med köpt lim och roller och ställt fram.

Men vad ska tapeten föreställa? Vad vill jag att sovrumsväggarna ska säga om mig?

Är jag klassisk och Lexington? Är jag trendkänslig och lyckas välja en tapet som alla sedan vill ha? Är jag oängslig och hittar något coolt som ingen annan än jag gillar men som jag ändå blir respekterad för eftersom det är min egen unika stil? Är jag instagrammig och väljer något som alla de coola kidsen har på Instagram exakt just nu utan att jag ens vet om det?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag plötsligt känner mig väldigt jag-svag.

Jag borde väl ha något blommigt. Jag menar, ett rött trähus som är ett sommarhus på landet, självklart ska det vara romantiskt grönskande. Men inte vräkromantiskt som Tricia Guild, det passar bättre i en lägenhet i London.

Sandbergs Liljekonvalj har jag sneglat på sedan den introducerades. Den är väldigt fin och värdigt tidlös men så läste jag att den är tillverkad till Prins Daniels ära och jag är ju republikan. Jag kan inte ha en kunglig tapet, där drar jag gränsen.

Emma von Brömssen har gjort en ljuvlig tapet med dansande tranor. Jag skulle älska att vakna till dancing crane i blått. Men med en takhöjd om 2,20, har vi tillräckligt med vägg för att göra den rättvisa? Jag vet inte jag.

Kanske skulle vi ha något coolt för att kontrastera till husets ålder? Ska vi harmonisera med digniteten eller vara respektlösa?

William Morris Willow bough har jag drömt om i många år. Den är snygg, läcker, retro, tidlös. Den har allt. Den får det bli!

Eller?

Tänk om jag bara vill ha den därför att rätt människor på Instagram har den.

DAMN YOU INSTAGRAM.

All denna inspiration som ger så mycket men som hämmar ännu mer.

En känsla smyger sig på.

Jag tror att det blir ännu en sommar med ruggade väggar och en hink tapetlim på golvet.

Malin Wollin

—-

Malin Wollin: Bråket om soffan – del 2 – den rafflande upplösningen!

Malin Wollin avhandlar fotokonst ur ett politiskt (och naket) perspektiv