På scen spelar han med Teddybears, det långlivade bandet som håller publiken på tå genom att ständigt byta musikstil, alltid säga vad de tycker och uppträda i björnhuvuden av papiermaché. I studion slipar han fram ny musik tillsammans med världsstjärnor som Robyn, Madonna och Katy Perry. I hallen hemma på Södermalm i Stockholm har han guldskivor i hallen och Grammisar i bokhyllan.

NAMN: Klas Åhlund, 45 år.
BOR: På Södermalm i Stockholm.
FAMILJ: Dotter och flickvän.
YRKE: Låtskrivare, skivproducent och musiker.
KARRIÄR I URVAL: Låtskrivare och producent
åt Robyn, Britney Spears, Madonna, Kylie Minogue, Katy Perry, Tove Lo m fl. Har flera svenska Grammisar, bland annat som årets kompositör ihop med Robyn, och en amerikansk Grammy som producent åt metalbandet Ghost. Medlem i Teddybears sedan tidigt 90-tal med Patrik Arve och brodern Jocke Åhlund. Bandet uppträder iklädda björnhuvuden i papiermaché, ursprungligen gjorda för Trollflöjten och upphittade i SVT:s kostymförråd.
AKTUELL: Teddybears kommer med nyutgåva på vinyl av första albumet You are Teddybears. Jobbar också med Robyns nya musik.

I hallen finns minst 20 mässingslampetter. När det kommer gäster tänder Klas alla ljusen. ”Det är som att komma hem till Dracula på middag.” Det blå screentrycket Halva himlen är vår är av Cecilia Löfström från 1976.

Klas Åhlunds lägenhet i sekelskifteshuset på Bastugatan är också som en melodi med ett sällsynt fint tonflöde. Den hålls ihop av en långsmal hall som går som ett L igenom hela lägenheten och knyter ihop alla rummen.

– Förra ägaren hade byggt ihop slutet på hallkorridoren till en walk-in-closet. Det blev lite instängt och svårt att gå mellan rummen, så jag har återställt hallen till vad den var från början, säger Klas, som flyttade in för tre år sedan.

Nu bor han med dotter och flickvän i 3,5-rummaren som just nu disponeras som en 2,5:a, med ett jättestort vardagsrum, ett stort och ett litet sovrum och ett snyggt kantigt kök med fönster mot gården.

Till sovrummet kommer solen aldrig. Hit ska man dra sig undan in i det nattblå och få lite hotellkänsla med mycket tyg, draperier och tunga överkast. Marimekkotryck på väggen. Blommor och vas från Floristkompaniet.

Från burspråket i vardagsrummet ser man åt ena hållet ut över Hornsgatan. Åt andra hållet har man sjöutsikt. Just här gör nämligen Bastugatan, känd som en av Stockholms finaste utsiktspunkter med fri sikt över Riddarfjärden, en intressant 90-gradersböj, och i de sista husen på gatan får man det bästa av två världar. Det gillar Klas.

– Man är både i kontakt med stöket runt t-banan och med det lite tjusiga. En stor del av det jag gillar här är att man har den stora öppna ytan med vattnet utanför fönstret. Även om man inte alltid tittar ut, har man alltid med sig känslan av rymd.

På hallväggen har Klas samlat minnen och saker han är stolt över. Längst ner till höger hänger en guldskiva han fått med metalbandet Ghost, som han är producent åt. Längst upp till vänster syns ett klipp ur tidningen Min Värld från 70-talet, med Klas som barnklädesmodell.

Solen har sin gång genom lägenheten och märker ut de olika favoritställena.

– Jag flyttar runt efter ljuset.

I köket vid bänken mot fönstret sitter Klas och tar en kaffe, tidigt, innan han ska lämna dottern i skolan. När han vänder sig om ser han hur den guldbubbliga lampan skiner upp.

– På morgonen, när solen träffar lampan, lyser den starkare än när den är på. I två minuter exploderar den.

Favoritplatsen är vid fönstret. Den guldiga taklampan är från Svenssons i Lammhult.

På eftermiddagen kommer solen in från gatsidan, genom burspråket i vardagsrummet. Där har han hängt upp prismor, ”lite som hippies har”, som bryter ljuset fint när man sitter i den stora soffan. Lite senare är det zinkplåten bakom pianinot som träffas av strålarna.

Till slut har solen gått hela vägen till vardagsrumsfönstret längst bort och leds in mot det stora matsalsbordet, kvällsfavoriten. Här kommer känslan från barndomens söndagsmiddagar hos farmor tillbaka.

– Det är en rekonstruktion av hennes matbord. Det är likadant till formen men jag har lämnat in mitt på lackering, säger Klas och visar på bordets stora färgfält.

Vid matsalsbordet vill Klas återskapa känslan av söndagsmiddagarna hemma hos farmor. Bordet är likadant till formen som det hon hade, fast Klas har låtit lackera sitt i stora färgfält. Stolarna är Wegners Y-stol.

– Det ska vara många färger men det får inte bli dagisstämning. Jag har en sorts färgalgoritm som går genom lägenheten. Färgskalan är viktig. Det ska vara ett system för prylarna också. Det gäller för allt från gitarrer och älsklingsfoton till farmors blänkande kandelabrar.

– Jag vill ha fina saker och sortera dem i ordning. Saker som hör ihop ska grupperas ihop, säger Klas.

Collaget på väggen är gjort av Teddybears sångare Patrik Arve, och var innersleeve till en Teddybearsskiva.

Burspråket mot gatan släpper inte bara in ljus, utan också grannskapets ljud. Under bron utanför fönstret står folk ofta och grälar. Kärlekspar, närmare bestämt, som varit ute och gått längs Söder Mälarstrand och på vägen hem uppför backen ofelbart stannar under bron och bråkar.

– När det är högsäsong för romantiska promenader är det som ständig offentlig parterapi här utanför, säger Klas.

Här i vardagsrummet letar sig eftermiddagssolen in genom burspråket. Tavlan är en stor blyertsteckning av konstnären Olof Inger, och var omslag på en Teddybearsskiva.

Bra material för låtskrivaren, kan man gissa. Fast trots att musiken satt spår på många ställen i lägenheten är det sällan Klas jobbar hemma.

– Det kanske spiller över lite jobb hit ibland. Men annars har jag studion på Drottninggatan, vid Centralbadet. Där har jag spenderat väldigt mycket tid och gjort musik med många människor jag tycker väldigt mycket om.

Ett älsklingsställe mitt i city är det alltså, studion Apmamman. Där har också Robyn, som han jobbar mycket med, flyttat in, i rummet bredvid Klas.

”Överdimensionerade lampor är fint när man har högt i tak”, tycker Klas. Bordslampan är en Atollo från Oluce. I soffan pläd från Klippan, vinröda kuddar, Hornbach, laxrosa sammetskudde och matta, båda Linum.

Hemma på Söder är det andra favoritställen som gäller. Ett är uteserveringstäta Bysistorget, ett stenkast från lägenheten, ett annat är baren och restaurangen på Folkoperan runt hörnet på Hornsgatan. Men det viktigaste är en vägg vid ett hus i kvarteret.

– Det finns en gavel utan fönster där som min dotter övar tennis mot. Hon slår och jag räknar slag och löser korsord. Det är en favoritplats, definitivt.

Eftersom Klas jobbar med många stora internationella artister tillbringar han halva sin arbetstid i Los Angeles och London.

– Där gillar jag en grej som finns lite runt om när man reser, Soho house. Man kan bo där, äta, ta en drink. I LA, där jag är mycket, trivs jag med att vara när jag är ledig.

Zinkplåten bakom det lilla pianinot är egentligen en sänggavel. Pianinot har två strängar per tangent i stället för pianots tre och får en speciell klang. Bland alla foton på väggen syns en blåtonad bild mitt i den svarta ramen. Det är Klas Åhlunds mor och far.

Soho house finns i flera länder och numera kan man checka in där som vanlig hotellgäst. Men från början var det en medlemsklubb för folk i kreativa branscher. Sådana som Klas Åhlund alltså, som är stadigt förankrad i musikindustrin som låtskrivare, skivproducent och musiker.

Vad är han mest? Allt.

– Det går i vartannat ganska mycket. Processen har alltid hört ihop för mig, att skriva låtar, spela in musik, se till att den blir bra framförd. Det spännande är att hitta något tillsammans med någon och förädla det. Göra det distinktare, renare. Det är förädlingsprocessen som är intressant.

Känner man igen, på något sätt?

– Ja, jag håller på, på samma sätt med min lägenhet, och förädlar.