När man har design som yrke orkar man inte omge sig med egna saker
Ny öronlappsfåtölj från Ikea i gammal hederlig 50-talsmodell, i förgrunden loppisfåtölj omklädd i 50-talstyget Delfinisk rörelse av Karl Axel Pehrson.
Vitt och blått är Louises färger, den saken är klar. ”Men grönt och turkos tycker jag också är härligt ihop.” Kring superellipsbordet står arbetarstolar formgivna av Carl Westman 1899. Porslin, Wedgwood, servetter, Le Jacquard Français, glas och tillbringare köpta i franska Biot. På sidobordet av Carl-Axel Acking, ikea-krukor och grön keramik från Biot. Oljemålning av Lars Wellton.
”Jag älskar att laga mat, jag ställde till och med upp i Mästerkocken i tv men åkte ut efter två gånger. Här bodde en kock som hade renoverat köket, så jag tog det som det var.” Bänkar i corian, skåp, Ballingslöv och hyllor, Ikea. Uppstoppad mås köpt på Long Island.
Vitt sidobord, Jan Dranger och Johan Huldt, silvrig kera-mikskål, Höganäs-gruppen, svart räfflad vas, Paul Hoff/Gustavsberg, höga vaser, Skrufs glasbruk. Grafik av Rune Söderqvist, och på golvet båt-tryck, 1950-tal av Torsten Bergentz.
Älsklingsbordet av Clemens Ek (gjort i två ex) glasskålar av Monica Backström. Loppisfåtölj omklädd i 50-talstyget Delfinisk rörelse, ullmatta, Kasthall (tidigare 5 x 6 m, nu krympt, nerklippt och kantsydd). Backgammonbord med glasskulptur Make up av Åsa Jungnelius. Enda nyinköpet: vit soffa från Walles & Walles. Litografier i blått, gult och rött av Josef Albers.
”Jag tycker om att ha det vitt och rent. Tevagnen av Alvar Aalto fick jag 1965, från NK Inredning. Jonas Bohlins Concretestol i trä, och Gae Aulentis Pipistrellolampa har jag också haft länge.”
Mosaikbordet ärvde Louise av sin mamma, 40-tal av Algot Törneman, bordslampa Fagerhult, grafik av Josef Albers, glasfågel av Bertil Vallien och fransk art deco-flakong. Triptyken på övre hyllan, av Aki Kuroda, köpte Louise på Galerie Maeght i Saint-Paul de Vence. Tryck ur en serie Waxholmsbåtar av Torsten Bergentz, 50-tal.
Kandell-hylla som gjord för National Geo-graphic, vasen fick Louise i 30-års-present av sin man.
Slagbordet i studion fick Louise av en dam på Öland. Stolen är spanskt 80-tal, taklampan en prototyp av Ingo Maurer. Grafik av Rune Söderqvist, citron-motiv, loppis. Fotolampan hängde med från ateljén på gården.
”Jag inredde gästrummet på gården i bara vitt och blått, men här i stan känns det lite för lantligt så jag funderar på att göra om.” Kudden har Louise broderat själv efter mönster från Tricia Guild, övriga kuddar och överkast, Les olivades. Cilla Adlercreutz har gjort den handkolorerade keramiklampan.
E
fter nära sextio år i Sveriges formgivarelit och fyrtio år på gården Båtdraget utanför Norrtälje, tyckte Louise Fougstedt Carling att det var dags att ”skala ner” och säga hejdå till gården och ateljén där hon formgett så många av sina textilier, brickor, plastföremål med mera. En boyta på 250 kvm är lite mycket för vem som helst att leva ensam på, och Louise hade passerat pensionsgränsen med råge. (Hennes man, reklamaren Åke Carling, avled redan när deras son Alexander var liten.)
Man har rätt att byta ner sig till ett behändigare hem när man har fyllt 78.
– Ja, men oj vad jag fick leta innan jag hittade något. Jag ville absolut inte ha en lägenhet med en sån där kuvös, inglasad balkong. Till slut hittade jag den här bostadsrätten på 100 kvm i en sekelskiftesvilla i gamla Norrtälje. Vilken skillnad! Kakelugn, brädgolv och 45 kvm terrass eftersom det är på nedre botten. Jag kunde till och med ta med mig mina odlingar!
– Möblerna var det värre med, och alla prylar. Jag hade en stor gårdsloppis, sålde på Bukowskis och gav bort. Flygeln tog de nya ägarna över, de tyckte, liksom jag, att den var fin att servera drinkar på.
Du måste ha samlat på dig en massa designhistoria. Vad vägrade du att skiljas ifrån?
– Alvar Aaltos vita tevagn och Clemens Eks soffbord i glas, till exempel. Bordet är unikt eftersom det bara gjordes i två ex. Superellipsen och tio av Carl Westmans arbetarstolar var jag tvungen att ta med mig eftersom jag älskar att laga mat, duka och ha gäster. Bordet brukar stå lite på diagonalen för att alla ska få plats. Sedan kunde jag inte skiljas från mina glassaker av Monica Backström, Erik Höglund och Göran Wärff. Eller porslinet! Jag fick köpa till köksskåp från Ballingslöv för att härbärgera allt. Annars är det enda jag har köpt nytt en vit soffa, tresits. Min gamla Zanottasoffa rymde tio tolv personer, jag gav bort alla dunkuddarna och körde skrovet till tippen.
Du var som 19-åring med och revolutionerade ”det svenska linneskåpet”, värvad av Astrid Sampe på NK:s Textilkammare. Året var 1957. Hade du hunnit gå ut Konstfack?
– Nej, jag hade gått två år på textillinjen när jag fick sommarjobb på NK, och när sommaren var slut frågade Astrid Sampe om jag ville ta ett sabbatsår. Det är klart att jag ville, det var ju Sampe och Marianne Nilsson på Textilkammaren som drog igång hela den nya textileran. Dittills hade linnet varit rågmjölsfärgat, på sin höjd med röda bårder. Nu gjorde vi plötsligt färgglada, mönstrade påslakan, dukar och frotté! Jag fick jobba för de stora fabrikanterna, Almedahls, Kasthall, Svängsta mattor och Duni. Och jag blev kvar i tolv år, med paus för praktik på Galeries Lafayette i Paris. Jag var 22, ingen pratade annat än franska och det var vansinnigt spännande.
Googlar man på ditt namn dyker det upp kökshanddukar med kul tryck på skafferivaror och grillprylar. Sådant som vi i dag kallar ”retro” och köper dyrt på Tradera.
– Usch ja, de är fula! De kallades gångehanddukar på den tiden. Men jag gillar linnegardinen Ljung som jag ritade 1959, den hängde i många svenska hem på 60- och 70-talen och fanns i Almedahls produktion långt in på 90-talet. Men jag har gjort minst tusen mönster genom åren, många av dem från Designstudion som jag startade med Monica Dare 1969 och sedan drev med Suzanne Engel i många år. Vi arbetade inte bara med textil, vi gjorde bruksprylar för Hammarplast, brickor för Åry och golv för Tarkett. På Tarkett var vi involverade i alla led i produktionen från ax till limpa.
Vad är du mest stolt över?
– Jag vann första pris i en matt-tävling i London 1973, det var Lord Snowdon som delade ut det. För prispengarna åkte jag över till Paris och köpte en mapp med tolv grafiska blad av Josef Albers, på Galerie Denise René. Dem är jag väldigt glad över, de hänger i matsalen och vardagsrummet.
Har du inget framme av din egen design?
– Nästan inget. Jag tar fram någon duk ibland, men gardiner har jag aldrig haft eftersom jag aldrig haft någon insyn. När man har design som yrke orkar man inte omge sig med egna saker.
Text: Gisela Fridén
Stylist: Gisela Montan
Foto: Anne Nyblaeus
Res till Vietnam tillsammans med oss på Sköna hem – klicka här eller på bilden för att läsa mer!