Jag vill ha ett överkast.
Jag vill berätta hur många år jag har funderat på att köpa ett överkast, men det är lite pinsamt.
Hur länge planerar man att köpa ett hus? Ett år? Två?
Jag har planerat att köpa ett överkast i åtta år.
Det är helt orimligt. Men låt mig förklara.
Meiningen med livet är att få gå och lägga sig, det har jag alltid tyckt. (Det funkar dessutom så himla bra när man har barn ”Mamma, vad är meningen med livet?” ”Att gå och lägga sig, godnatt med dig lilla vän.”)
Detta gör således sovrummet till det viktigaste rummet. Det ska vara vilsamt, svalt, rent, extremt opryttligt, jag vill säga sakralt men det känns skitnödigt.
Lakanen ska vara släta, inte för lena. Väggarna ska vara personliga men inte för röriga, gardinerna långa, garderobsdörrarna stängda. Och kronan som ska kröna sömnens tron är ett överkast som säger allt om vem jag är. Överkastet ska berätta att jag är en person med integritet och djup samt att jag besitter en oklanderlig smak och känsla för stil. Det ska vara helt sjukt snyggt detta överkast. Och jag ska inte tröttna på det eftersom Joachim inte låter mig byta saker i tid eller otid eller någon annan tid eftersom det inte är miljövänligt. Det mest miljövänliga är att aldrig köpa någonting och att gå runt i samma underkläder hela livet. Jag försöker landa någonstans mittemellan och under tiden ljuga för Joachim om saker jag köper.
”NU har jag bestämt mig!” låter jag ibland när jag har hittat ett överkast i någon flott webshop. Sedan händer ingenting, jag vågar inte köpa överkastet och tiden går.
Mitt överkast ska vara lyxigt. Det ska lyfta hela rummet. Inget himla filtkast på hörnet så att fransarna bildar en sjöjungfrustjärt ut på golvet. Nej, ett riktigt SPREAD all over the nederdel of the säng. Som på ett fint hotell. Som kanske Pigalle. Har ni sett Pigallebilderna på Instagram? Såklart att ni har.
Pigalle, detta nedriga hotell i Göteborg som etablerades 2014 för att få sina gäster att må dåligt över sina bostäder när de kommer hem igen.
Alla överkast jag vill ha kostar 18 000 kronor och alla överkast jag inte vill ha kostar 199 kronor och heter Indira på Ikea och är mönstrat som insidan på kartong.
Är det för mycket begärt att dyra överkast ska bli billigare?
I två år har jag drömt om överkastet Bacio från Mille Notti. I gult. Det kostar bara 3 800 kronor.
Jag väntar på att jag ska tröttna på det på bild och när jag gör det ska jag säga högt för mig själv ”Vilken tur att jag inte köpte det!”
Det är detta allmängiltiga mänskliga drag att bli livrädd för att lägga en stor summa på en sak som man eventuellt får glädje av i fler år, men att utan problem göra av med miljoner genom att varje dag köa småpillegrejer som förhindrar oss från att bli de miljonärer vi alla har möjlighet att bli om vi bara tänkt ”Det är inte de stora inkomsterna man blir rik av, det är de små utgifterna”
Ja. Och det är de vackra överkasten som gör oss galna.