Jag hatar alltid det jag gjort, ser felen och misstagen.
Tom Dixons designkarriär började i ett garage i början av 1980-talet. Han hade hoppat av skolan, spelade bas i ett rockband och upptäckte hur kul det kunde vara att ge form åt och sätta ihop saker. Med sin S-stol som Cappellini fångade upp blev han ett namn i designvärlden.
Tom Dixons lampa etch i mässing.
Sedan dess har Tom Dixon anlitats som designchef för såväl brittiska Habitat som finska Artek (uppdrag han i dag lämnat), och har med stor framgång sedan tolv år producerat design under eget namn. Sköna hem har träffat formgivaren som lyfte fram metallen i designvärlden – järnsvart, koppar- och mässingsglänsande.
Tom Dixons dörrstopp i koppar.
Annonsen laddas.
Hur började ditt intresse för skruvar och muttrar?
– Jag var en pojke som lagade min cykel, plockade isär saker och byggde upp. När jag var tre år försökte jag få in sladden till min leksakstraktor i eluttaget och var nära att dö. Jag är fortfarande kvar i den där Meccanofasen, och tycker att allt mekaniskt är fascinerande. Men det har blivit en del mindre lyckade hopsättningar också i vuxen ålder. Tyvärr är det här plockandet något som de flesta barn inte får del av i dag.
Tom Dixons storsäljande lampa, Beat.
Ändå ser man ett stort intresse för din design som bygger på just de här industriella formerna.
– Visst, jag ser det också. Så fort folk ser mina föremål med skruvar och muttrar är de framme och känner, petar och undrar.
Kanske kan man se det som en del av den inredningsvurm för gamla industriföremål, lampor, möbler och annat, vi sett under senare år. Vad är din roll i detta?
– Jag är den självklara ledaren! Haha. Allvarligt talat, jag inspireras enormt mycket av engelsk historia, som ju också hänger intimt samman med industrialiseringen. Det är en stark berättelse och det är underbart med trådar tillbaka i tiden.
Tom Dixons ljuslykta, etch i mässing.
En av dina kollektioner heter Eclectic – lever vi i en stilblandande tid?
– Absolut, och jag är en eklektiker på så sätt att jag gått från att vara stolperson till ljusperson. Nu är jag snubben med alla småsaker. Och den kollektionen, inklusive doftljusen, växer. Det är spännande och ger pengar i kassan.
Du var tidigt ute med koppar, mässing och järn. Ser du ett slut på den här blänkande trenden?
– Ja och nej. För oss har det blivit en del av identiteten samtidigt som det spritt sig som ett virus. Men jag älskar metaller, de är underbara!
Annonsen laddas.
Tom Dixon doftljus i koppar.
Har du någon design du är speciellt stolt över, eller glad i?
– Jag hatar alltid det jag gjort, ser felen och misstagen. Det är en sorts evigt missnöje – men det är väl det som får mig att gå upp på morgonen och göra nya saker. Och där finns glädjen igen.
Du har varit ett namn i designvärlden sedan 1980-talet. Men när du startade företag i eget namn 2002 hände något.
– Visst, det har varit en enorm utväxling under de här åren. Jag började verkligen från noll och i dag har vi 95 anställda och en omsättning på runt 180 miljoner kronor.
Hur mycket deltar du i designprocessen?
– Mycket. Jag finns alltid med i början och vi gör inledningsvis allt i papp, små tredimensionella modeller. Sedan tar datakillarna över …
Och ni producerar mängder av föremål!
– Bortåt 10 000 föremål om man räknar alla varianter och färger. Det är en hel del. Jag jobb ar snabbt och vill se resultat.
Jobbar du jämt?
– Designen började som en hobby i mitt liv. Sedan blev den ett sätt att tjäna lite extra pengar och plötsligt var det mitt arbete. Men det skedde aldrig som något medvetet val. Och visst arbetar jag mycket, men det är en verksamhet som ger stor tillfredsställelse. Och jag umgås mycket med min famij också. Jag är en man som bestämmer mitt eget öde.
På Parismässan Maison & objet utsågs du till ”Årets kreatör”. Hur känns det?
– Haha, kul förstås. Det är bra med en stämpel, ett litet bevis på att det vi gör accepteras.
Av: Dan Gordan
Artikeln innehåller köplänkar.