Marie och Anders Wollbeck hade först börjat titta på villor med tanken att lämna våningen i Stockholm, men insåg snart att de ville bo kvar i stan och ha ett andra hem i naturen. I flera år letade de hus, tills de slutligen hamnade på ön Yxlan i norra skärgården.
– Ett nybyggt sekelskifteshus, klart att flytta in i. Under tiden vi letade upptäckte vi att vi inte ville renovera, våra barn Maximilian och Filippa var dessutom ganska små. Här kunde vi handla mat, ta bilfärjan till ön, hänga av oss kläderna, och bara mysa, säger Marie.
Huset är byggt år 2000, två år innan familjen köpte det. Detaljer och dimensioner är så perfekt avvägda och utförda att besökare alltid, utan undantag, tror att det faktiskt är ett hus från förra sekelskiftet. Glasveranda och stora fönster med spröjs runtom hela huset bjuder in naturen i alla väderstreck. Dessutom syns havet från alla rum. Paret säger att det är ett vänligt hus, som har tagit väl hand om dem.
Bara det som behövs får bo här, vi gör väldigt medvetna val
– Det är viktigt att anpassa sig, alltså inte göra våld på ett hus. Hemma i stan bor vi i ett funkishus, det är vitt och rent med passande design i inredningen. Här på ön ser det i stället ut på ett helt annat vis, säger Marie.
Vi spelar hög musik och har dörrarna vidöppna när vi lagar mat, musik är en förbisedd inredningsdetalj
I sitt arbete som creative director ägnar hon mycket tid åt design och inredning, på sin lediga tid vill hon därför bara göra ”de roliga sakerna”.
– Vi har målat huset ut- och invändigt, och fixat tomten för här fanns ingen trädgård. Att köpa äppelträd och rosenbuskar är roligt, skrattar hon.
– Vi fällde nog 40–50 träd för att kunna anlägga gräsmattor, och göra plats åt rosor och fruktträd. Det borde vara nästan omöjligt att odla rosor härute för det blåser och är mycket väder, men vi har ett slags mikroklimat på tomten och en bergsklack som vindskydd. I dag har vi räknat till 27 olika sorter hos oss, säger Anders.
Rosenbuskarna ser ut som att de alltid funnits här, de också. Busken som klänger över husets entré trivs så bra att Marie vid något tillfälle har fått ta fram sekatören och klippa sig igenom för att nå fram till dörren.
– Vad vi får uppleva härute är att vi inte kan kontrollera naturen, till skillnad från på jobbet där man kan styra och ställa, säger hon.
Längtan efter det sömlösa mellan ute och inne har även fått bestämma inredningen. Genomgående inomhus är naturfärger i mjuka toner, alla väggar är målade vita med linoljefärg och de breda golvtiljorna är vitlaserade. Planlösningen är relativt öppen på husets 140 kvadratmeter på två våningar, med tre sovrum på övre planet och ett extrarum på nedre.
Eftersom huset har inretts i en enhetlig färgskala går allt att flytta från ett rum till ett annat, och även ut
– I stan har vi samlat på oss många saker, så här tänker vi tvärtom. Bara det som behövs får bo här, vi gör väldigt medvetna val, förklarar Marie. Eftersom huset har inretts i en enhetlig färgskala går det att flytta allt från ett rum till ett annat, och även ut.
Runtom huset finns altaner, det finns ett trädäck på övervåningen och ett soldäck nere vid vattnet. Därför får bland annat alla rottingmöblerna flytta in och ut efter behov. Här är inte sakerna i sig viktiga, utan snarare vilka upplevelser de kan skapa. Som att kunna flytta möbler beroende på antal gäster, eller hur vädret är, eller vilken tid på dagen… Vad man känner för, helt enkelt. Familjen tycker mycket om att laga mat och står gärna i köket tillsammans med sina gäster.
– Vi spelar hög musik och har dörrarna vidöppna till utsidan när vi lagar mat, musik är förresten en förbisedd inredningsdetalj, säger Anders.
Anders som är låtskrivare och musikproducent tar ibland med sig artister ut till ön.
– Emellanåt har internationella artister bott över, och vi har arbetat med musik, så det har blivit många bra låtar skrivna här.
– Gästerna har varit helt begeistrade av naturen och tystnaden; det vi tar för givet tycker de är exotiskt. Det är verkligen magiskt här, som känslan att gå ut på natten för att titta på stjärnhimlen, säger Marie. Anders beskriver att han ofta har så mycket i huvudet men när han åker ut till Yxlan suddas tankecirklarna ut.
– Det är meditativt att flytta en jordhög och bära ved. Jag är ingen händig snubbe men jag lär mig vartefter, jag får krypa ner i underjorden och laga olika saker, man vet aldrig vad som händer.
Han gräver ur mulltoan varje år –”årets höjdpunkt” – och trivs ändå med att vara en så direkt del av kretsloppet. Kanske hemligheten bakom de prunkande rosenbuskarna.
– Det finns en känsla av lugn att få underordna sig och vara i det som är. Vi har en rolig historia om en räv i grannskapet. När räven var yngre brukade han stjäla Birkenstocksandaler, trippade förbi med en sko i munnen. Underbart på något vis.
