I
Fiskebäck med utblick över Göteborgs södra skärgård är det salta bad och båtliv som gäller. Karolina Lann Walin är född och uppvuxen här, och har återvänt efter utflykt på annat håll. Läget, med gångavstånd till havet, var oemotståndligt.
– Men jag hade nog kunnat känna samma sorts frihet i skogen eller mitt i city. Fast när jag bodde i förorten var det svårt, jag kunde inte andas på samma sätt som jag kan här, säger Karolina.
Någon båtmänniska är hon däremot inte.
– Säkert för att mina föräldrar kommer från Småland, så när kompisarna firade sommarloven till havs sprang vi runt barfota i Smålands djupa skogar. Men jag försöker insupa havet på mitt eget sätt, med löpturer längs strandkanten eller kvällsmat på klipporna. Det är lyx för mig.
Karolina bor i ett ljusgrått trähus från 1932 tillsammans med maken Johan och barnen Emmalina, Karl Anton och Tuvalisa. Närmast kommer de från Partille där de lät renovera ett sekelskifteshus, från grunden.
– Vi bodde både större och finare i förra huset. Samtidigt är det tack vare att vi orkade renovera det huset som vi hade möjlighet att köpa vårt nuvarande. Det är ju som bekant dyrt att bo vid havet.
Huset i Fiskebäck var i dåligt skick när det köptes, men Karolina och Johan valde att blunda för det. Men av praktiska skäl fick de raskt öppna ögonen igen. Planlösningen korrigerades så att barnen fick varsitt rum och perspektivfönstren byttes mot äldre som stämde med gamla ritningar. En extra toalett installerades och nedervåningen som de hade tänkt lämna orörd fick göras om från grunden när värmen inte fungerade optimalt och de behövde installera golvvärme.
– I Partille gjorde vi nästan allt själva, flitens lampa lyste när barnen hade somnat. När vi flyttade hit efter fyra intensiva år kände vi att det var dags att leja ut en del av jobbet. Johan ramlade ner från en stege och fick en spricka i en nackkota. Han mår bra nu, men jag fick ta projektledarrollen, berättar Karolina.
Hon berättar om byggaren som glatt tog sig an hennes idéer.
– Många hade nog tyckt att jag var jobbig när jag ville göra höga golvlister av tre olika lister staplade på varandra. Men han tyckte bara att det var jättekul att förverkliga det jag såg framför mig, säger Karolina.
Trots udda tavlor i grupp, iögonfallande porslinsfiguriner i givakt och snittblommor i loppisvaser, beskriver Karolina själv sin inredningsstil som klassisk.
– Jag är väldigt mån om att ha en klassisk bas som passar till allt och som går att förändra. Just nu är jag inne på barockstilen, med ”more is more” och mustiga färger. Jag köper sällan nytt och impulsshoppar aldrig. Jag sparar hellre i flera år tills jag har råd med det jag verkligen vill ha, än handlar något på Ikea som bara blir nästan rätt. Jag shoppar gärna på loppis men ställer mig alltid frågan om fyndet kommer att passa hos oss eller om det bara är fint?
På så vis begränsar Karolina antalet prylar som slinker in i hemmet. Att rensa är nämligen inte hennes melodi.
– Jag gör mig sällan av med saker eftersom jag handlar för livet. En tavla jag en gång har tyckt om, men råkar vara lite trött på, försöker jag hitta en ny plats för. Om inte inomhus så kanske utomhus.
Både Johan och Karolina älskar att botanisera på utländska antikmarknader. Otaliga krukor, kärl och lampor har släpats hem på flyget. Alltid med en inre tydlig inredningsvision.
– Det har hänt att jag har frågat andra om inredningsråd men då har jag tappat bort mig själv på vägen. Numera litar jag till hundra procent på min egen magkänsla, säger Karolina.
Hon visar barnens rum som är inredda i mustiga färger som grönt och vinrött, och gedigna material som trä och mässing. Inte ett Barbiehus eller Stålmannenpåslakan så långt ögat når.
– För mig är det viktigt att det är harmoniskt i barnens rum och jag har jobbat hårt för enfärgade lakan och lugna leksaker.
Men barnen har börjat opponera sig mot hennes smak.
– De växer och vill bestämma mer och mer själva. Så när Tuvalisa nu vill ha blanka möbler, som hon säger, försöker jag hitta det på Blocket. Samma sak när hon propsar på en resårmadrass i stället för kökssoffan som hon sover i nu. Min äldsta dotter har en tuff sjukdomsperiod bakom sig och har tillbringat mycket tid här hemma, så i hennes rum har vi gjort en fin tavelvägg framför sängen, mest med foton vi tagit själva eftersom jag tror att det ger mer harmoni än trendiga postrar.
Efter flera års renovering är Karolina och Johan ändå inte redo att lägga sig på sofflocket. Projekten står på kö, samtidigt som Karolina poängterar att det inte är någon brådska. De ska ju ingenstans.
– Badrummet måste fixas, och trädgården. Kanske ska vi även glasa in verandan, men pengarna är slut, så det får vänta. Vår styrka och förbannelse är att det ideligen kliar i fingrarna, och att vi ser möjligheter vart vi än går.
– Det är komiskt hur man renoverar för att njuta och så snart det är klart börjar peta i något annat hörn. Men det är ju samtidigt just det som är njutning för oss. Själva petandet.
