F
ranz Sjöberg skulle lite tillspetsat kunna liknas vid en 1840-talets Donald Trump. Efter en framgångsrik karriär inom juridik och business slog han sig på politik och agiterade mot eliten och storkapitalet – för det röstlösa småfolket. 1849 startade han Folkets Röst, Sveriges första S-märkta tidning, som förutom dagspolitik bjöd på bilder och kriminaljournalistik.
En lowmarket-blaska, ansåg huvudstadens liberala medelklass. Följaktligen blev tidningen en braksuccé.
Rusig av framgången måhända, lät Franz Sjöberg 1859 uppföra ett överdådigt, italienskritat skrytbygge på en liten mälarö nära stan. Ett sommarresidens byggt på ofri grund. Marken uppläts av kung Oscar I som en uppmuntran till salongssocialisten Sjöberg att förbli en nagel i ögat på tidens antirojalistiska liberaler. Inget förenar som delad fiendskap.
Tyvärr vände lyckan efter två år på ön. 1861 tvingades Sjöberg göra sig av med både huset och Folkets Röst. Nödår följde och det är ovisst vem som tog hand om residenset.
I dag, cirka 160 år senare, vet vi att marken tillhör kungen – Drottningholms kungsgård – och att huset ägs och vårdas av bland andra Bosse och Lotten Serrander och Bosses syster Agneta. Och får Sköna hem besöka underverket!
På 1800-talet tog man ångbåten från Stockholm till ön. I dag gäller t-banan till en av stans finare förorter, och där kommer Bosse och hämtar med båt. Efter knappt en minut på sjön skymtar den vitreveterade fasaden mellan lövkronorna.
– Nu ska du få träffa en bedagad skönhet, säger Bosse med inte så lite kärlek i rösten.
Bosse och hustrun Lotten ingick i det kollektiv av orädda 26-åringar som 1981 slog till och köpte den förfallna fastigheten för ett smärre belopp. Förutom det vita residenset ingår ett litet gult trähus, ”gula paviljongen”, vilket sammanlagt betyder tre kök och cirka 16 rum, men inte ett enda badrum.
Vem behöver kommunalt vatten, det finns ju brunn, och hela ön är lika o-elektrifierad som på Franz Sjöbergs tid.
De första åren var en upptäcktsresa, vi utforskade rum för rum, läste kvar-lämnade kärleksbrev och insöp atmosfären.
– Vi är åtta hushåll på ön och vi klarar oss med stearin, fotogen, gasol, kakelugnar och några små solcellspaneler. Det är så vi vill ha det. Just i dag kan Lotten, som är attributmakare på Stockholms stadsmuseum, inte vara här, så Bosse, ex-krögare och mångsysslare, får ensam visa runt. Vi går in i huset via entrén på baksidan, och hade jag inte registrerat spetsgardiner, blomsterstilleben och kandelabrar, hade doften avslöjat att här har tiden stått stilla; doften av solvarmt damm, gamla textilier och kanske lite fukt… Men skönheten som slår emot en, arkitekturen och atmosfären, tar andan ur vem som helst.
Vänjer man sig någonsin?
– Nej, det här är det vackraste skärgårdshuset i Stockholm. Jag vet, för jag har varit runt och installerat båtliftar till husägare i hela arkipelagen, säger Bosse.
Nästa rum, stora salen, vilar i hemlighetsfull halvdager. Tapeten från 1859 har spår av gamla fuktfläckar på sina ställen, kakelugnen glimmar matt och takstuckaturen bär rester av sot, fast Bosse med kompani försökt gnida den ren med hjälp av brödlimpor. Hur har huset kunnat stå emot fem
sex generationers renoveringsnit och makeover-lusta?
– En enda större renovering har gjorts och det var år 1900, då tillkom bland annat balkongerna. Annars har alla ägare, och de har varit många, haft förstånd att visa huset respekt. 1874 tog hovrättspresidenten Henrik Wilhelm Bredberg över, och den epoken varade ända in på 1950-talet. Bredbergs dottersonson var författaren och konstnären Gunnar Brusewitz, han tillbringade varje sommar här mellan 1925 och 1952, och skrev senare en fantastisk bok om ön, Björnholmen – historien om ett gammalt sommarnöje. Jag har flera ex, men hittar inte ett enda just nu. Alla gäster på ön vill låna den.
Berätta hur du blev ”björnholmare”?
– En mäklarkompis och jag hade fått nys om att stället var till salu, och när vi ändå var ute med vår båt åkte vi förbi och tittade. Det första vi såg var en älg som stod och betade. Trädgården var så igenväxt att man knappt såg huset. Det regnade in genom taket och rappningen släppte från väggarna. Det dröjde lite innan vi kom igång med renoveringsarbetet. De första åren var en upptäcktsresa, vi utforskade rum för rum, läste kvarlämnade kärleksbrev och insöp atmosfären. Det första vi gjorde när vi fått ändan ur vagnen var att laga taken och sanera tomten, här låg tonvis med sopor nedgrävda. Några gamla fina glasflaskor har fått ligga kvar som minnesmärken av dåtidens sophantering.
Men hur klarar ni er utan toalett?
– Vi har ju det schangdobla utedasset, som i sitt tidigare liv var bevakningstorn på Ålstens båtklubb. Där har hela societeten suttit och vaktat! En vinter såg vi hur de släpade ut tornet på isen för att bränna upp det, då gjorde vi en snabb utryckning och baxade hit det. Rinnande vatten finns bara uppe i huset, det drivs med en båtpentrypump. Inga problem.
Trettiosju somrar har Bosse, Lotten, deras barn (och numera två barnbarn) varit på plats på ön, från det att isen gått upp på våren och fram till september–oktober. Medan övriga delägare har kommit och gått. Huvudregeln för alla björnholmare är att lappa och laga det som kan räddas, annars ersätta det med gammalt återvunnet material.
Man brukar säga att människor präglar sina hus, men här är det huset som präglat oss.
Och alla soffor, bord, tafflar och tavlor?
– Många tror att det har tillhört huset, men det mesta är saker som vi själva hittat på auktioner och loppisar. Det viktiga är att inget sticker ut, det ska smälta in. Lotten har ju som jobb att återskapa historiska miljöer, och min syster har också en fin känsla. Tillsammans är vi ett starkt team. Jag är emot massfabricerade material och använder oftast fogsvans, hyvel och kort pass. Det får inte vara perfekt räta vinklar. Man måste kunna se det sköna i spåren av tidens tand. Jag blir galen när jag ser alla gamla fina hus som renoverats sönder till vita, könlösa, anorektiska kopior.
Hur känns det att förvalta detta kulturarv?
– Fantastiskt. Vi har haft våra liv här och har aldrig önskat oss någon annanstans. Man brukar säga att människor präglar sina hus, men här är det huset som präglat oss.
Stylist: GILL RENLUND
Text: GISELA FRIDÉN
Foto: INGALILL SNITT
Ur Sköna hem nr 10, 2018
Läs mer:
Jugendpärla som återställts till sin forna glans med drömveranda
1600-talshuset var rivfärdigt – nu ett drömhem med oväntat passande… Ikea-kök!
Sekelskifteshuset i Vaxholm en orörd diamant – kika in!
Vid det här husets brygga målade Zorn Sveriges dyraste tavla – så ser det ut i dag!
- Vill du lära dig mer om inredning, få kunskap om färgsättning och kunna se helhetslösningar i ditt eller andras hem?
- Sköna hem har Sveriges bästa inredningskurser, som hålls med kunniga kursledare i Sköna hems redaktionslokaler.
